“Jag tänkte åka och volontärarbeta i Thailand, vill du följa med?”. 

En spontan fråga som ställdes en eftermiddag i november ledde till vår två månaders långa volontärresa till Baan Chivit Mai, Thailand. Vi heter Emmy och Liv. Vi är två tjejer i 23-årsåldern som var i en period i livet där vi var redo att utforska världen och få nya upplevelser. Det är inte ofta som alla puzzelbitar läggs på plats och att man får en möjlighet att åka till andra sidan jordklotet som volontär. Så när chansen infann sig kände vi båda att det var ett måste. Och det var ett av de bästa besluten vi kunde ha tagit.

Liv og Emmy sammen med noen av barna

Vår tid på Baan Chivit Mai har varit fylld av skratt, mysiga kramar, otroligt god mat och tusentals nya upplevelser. Att leka med barn är enkelt. Lek är ett universellt språk och att göra aktiviteter tillsammans stärker vänskapen mellan er. Men ibland har vi känt att det varit svårt att nå fram – barnen kan väldigt lite engelska och vi kunde ingen thailändska. Men att gestikulera är också universalt, så varje samtal kombinerades med några minuter av charader. Och det kommer man långt på. Nu, efter två månaders tid, kan vi lite mer thailändska. Ytterst lite men tillräckligt att kunna lättare nå fram till barnen. “Vad?”, “Varför?”, “Vart?”, och mer, är ord vi har insett är bra att lära sig om man vill få samtalen att flyta bättre. Våra relationer med barnen har också förändrats och utvecklats. I början var vi främlingar. Nu är vi familj. Vi är deras stora systrar. De är våra småsyskon. Och vi älskar dem.

Snart åker vi hem. Det känns vemodigt. Två månader har varit en väldigt lång tid men också alldeles för kort. Det har varit en resa som har fått oss att växa som personer. Flera gånger blev vi påminda om barnens livssituationer. Det kommer aldrig att gå att helt förstå vad de har gått eller fortsätter att gå igenom. Men vetskapen om att de får en möjlighet här och en chans att ta sig vidare i livet känns betryggande. Vi har njutit av varenda sekund med dessa underbara barn och fortsätter att njuta av den tid vi har kvar. Vi kommer att sakna dem, barnen och personalen. Men vi finner ro i möjligheten att komma tillbaka. Det ser vi redan framemot.